Viktoria Josefiné Glarke

När ingen ser släpper jag masken. Fasaden som jag har upp för att folk inte ska komma med sina "hur mår du?" "ähh skit i honom, det ordnar sig ska du se".
När det är mörkt och tyst, alla sover och ingen kan se eller höra mig. Då rasar allt.
Hela muren som jag byggt på hela morgonen, dagen och kvällen faller och blir damm.
Allt kommer tillbaka.
Jag sitter då och tänker på allt vi hade och allt som jag vill ha.. med dig.
Du bara gick. Har du nån gång vänt dig om för att se efter mig? Har du nån gång ångrat dig?
Varför vill du inte ha mig?
Det har gått sex veckor och jag mår piss.
Det blir aldrig bättre. Bara värre.. Värre..... Värre...
Jag har försökt! Jag har försökt med allt! Piller, alkohol, vänner, släkt, familj! ALLT HAR JAG FÖRSÖKT MED!
Men du försvinner aldrig...
Du finns överallt...
Hjälp...
Hur långe måste jag känna såhär?
Varför tar mina tårar aldrig slut?
Varför?

Jag tror inte på kärlek, kommer aldrig att göra det igen. Aldrig.

/Jossann